Li

Jag sitter nu hemma i min rosa soffa. Jag försöker samla mina tankar från helgen och få någonting gjort. Det är svårt.

Att åka till Halmstad i lördags kan ha varit det bästa jag gjort på väldigt länge. Fest, fotboll, shopping, film, mys, bio och häng. Samtidigt blev det en aningens mer känslosamt än vad jag hade räknat med.

De två första nätterna sov jag hos Emma och hennes C, precis som planerat, men när C sen plötsligt fick problem med sin mage så kändes det som om jag borde röra på mig. Och det var då... när jag igår kväll (efter att ha sett SEX AND THE CITY-filmen!) kom gåendes längs gatan där jag tidigare bott 1,5 år...som en tår kom. Nä, det är inget skämt. Jag gick sakt förbi mina 2 gamla lägenheter med all min packning, och försökte minnas. Minnas. Vad var det som var så bra med Halmstad? Vännerna givetvis (som jag är överlycklig att jag har kvar). Men även skolan. Trots att det var fel utbildning så fanns det en trygghet i Halmstad som jag aldrig kommer att känna i Kalmar. Någonsinn (trots att jag har familjen här). Och mycket av det är det mina Halmstad-vänner som jag ska tacka (och NI vet vilka NI är!) Någonting inom mig säger mig att jag aldrig kommer att få samma kontakt med de jag umgås med i Kalmar. Jag vet inte varför. Kanske för att alla i Kalmar är så upptagna med sitt. I Halmstad hade vi samma förutsättningar på nåt vis. Sen fick vi själva avgöra vad vi ville göra åt saken. Att man håller kontakten med de människor som man verkligen vill umgås med, det är det som betyder nåt.

Och idag så skulle vi besöka Sandra och Albi som höll på att måla på skolan. Och då brast det för mig igen. Jag fick panik. Jag försökte dölja det väl, men Erik verkade genomskåda mig. Jag ville bara ut från bygnaden. Ville inte minnas. För jag tog aldrig riktigt farväl från skolan. Mitt projektarbete, filmen som skulle bli så jävla bra. Den blev en total flopp. Och jag ville inte minnas hur jag slet de sista veckorna, kvällarna, nätterna för att få den klar. Och sen blev den sågad. Och där någonstans så insåg jag att film är inte min grej, speciellt inte Halländs matkultur...

På tågstationen tidigare idag, precis innan tåget rullade in, så fick jag ytterliggare ett ryck. För några sekunder så funderade jag på om jag inte skulle stanna kvar. Trots att Emma var sängliggandes. Även att Rico går i skolan på dagarna. Fast att Erik går kvällskurs. För jag kände ett sånt obehag inför att åka tillbaka. Men jag klev på tåget, för jag är hemma nu. Men jag var hemma i Halmstad innan idag, det kändes verkligen så.

Och det jag är så rädd för. Det är att jag har 28 dagar kvar på min semester och knappt någonting att göra (sthlm-resan har blivit framflyttad till hösten). Det är ju inte så att jag inte har några kompisar i Kalmar, för det har jag, några stycken iaf. Och några fler har återvänt för sommaren. Men de flesta av mina kvällar spenderar jag själv. Och så hade det inte varit i Halmstad, för där fanns det alltid någon som man kunde umgås med. Om det bara var för att titta på tv tillsammans, så slapp man ändå göra det själv. Och efter dessa fantastiska dagarna så har jag nog insett ett och annat. Det har bara tagit mig 1 år att inse dessa saker (som jag så duktigt har lyckats förtränga för mig själv). Jag är rädd för att bli uttråkad. Jag är livrädd inför det faktum att jag kanske vaknar upp en semesterdag och inser att jag inte har någonting alls att göra, ingen alls att träffa. Jag vet, det låter vansinnigt.
Och jag är delvis väldigt trött efter dessa dagar med alla intryck, så jag tror att jag stannar här. Nog om ältande.

Imorgon ska jag veckohandla och sedan träffa Elin.
Skiner solen så kommer jag spendera dagen i en brassestol utanför lägenheten.
Ösregnar det så ska jag springa maraton mellan min lägenhet och förrådet.
Det är alltid bra att ha en plan B.

Puss